Genomklappningen
Lördag kväll, hamburgarna på MAX uppätna, sträckan hem till Niklas avverkad, Melodifestivalen över och godiset inte alls slut. Men vi rätt så mätta. Då märker John att tröttheten och segheten inte släppt, trots mat. Visst var det länge sedan man körde ett hårt gympapass under flera timmar, men känslan är helkonstig. Vi försöker spela in lite speaker till dansprogrammet, men när jag tillkännager min kapitulation känner alla att det är dags.
Jag åker hem till mina kära föräldrar och tillkännager: Jag är sjuk. Och rätt hade jag! Det visade sig även att de tre orden var perfekta för att framkalla lite ompysslingsbehov hos mamma: hon knådar mina axlar ett tag med lotion, värmer sin nackkudde med vete i och låter mig sitta med den medan jag berättar just det som ni kunde läsa om i pt 1. Cred till mamma!
Efter ett tag går jag och lägger mig med den vanliga repliken "Vi får se hur jag mår när jag vaknar, om jag orkar gå till jobbet...". Jag var faktiskt inte emot jobbet den dagen, kul folk och pengar kändes ok. Men när jag vaknade av mig själv i mörkret framåt morgonen och kände efter, mindes jag mammas ord att jag inte skulle pressa mig, och gick på det. Jag sträckte mig efter mobilen för att stänga av larmet och insåg då att även min annars så exakta inbyggda klocka var paj. Klockan var inte alls framåt morgonen, utan halv fem. Jag somnade efter tag, sov till pappa väckte mig och undrade hur det skulle bli, somnade igen och sov till pappa väckte mig och undrade om jag hade ringt. Med morgonröst meddelade jag detta och sov ett tag till.
Sedan var det sjuk-dag. Feber, huvudvärk, skidor på TV (yeeees), näsdroppar, m.m. Jag tog mig ändå tillbaka till Växjö på eftermiddagen, med ett lite utökat medicinförråd, och så har jag levt tills nu... Idag har det mesta släppt, men förkylning och ett uns huvudvärk är kvar. Jag har missat genomgång av miktekniker, att göra min sista del i grupparbetet och dagens redovisning. Surt, men jag vill verkligen bli frisk nu. Hoppas min grupp inte dött av arbete.
Det var mitt liv under en stressig period i februari. Nu blir det nog gladare här på bloggen, ska ni se!
Ha det fest / med vanliga hälsniglar John
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar